Septime La Cave – Paris trevligaste vinbar

2013/14

Runt hörnet från rue de Charonne, arr 11 – en av Paris hetaste restauranggator – på 3 rue Basfroi, ligger den lilla, coola vinbaren och butiken Septime La Cave. Sommaren 2013 hamnade jag bredvid ett trevligt franskt sällskap på Les Portes, vilket slutade med att jag blev eskorterad till Septime La Cave och uppmanad att testa diverse goda viner. Sedan dess är jag såld och kommer tillbaka så fort jag får tillfälle!

Här kan du köpa med dig goda kvalitetsviner till hyfsade priser eller stående ta ett glas under vägledning av de ständigt provsmakande, seriösa och trevliga tjejerna och killarna bakom bardisken. Och när bartendern/sommelieren går ut från bakom sin bardisk och möter kunderna strax innanför dörren och frågar vad de vill ha, ja då vet man att man har kommit rätt. Lyssna och lär stockholmska bartenders – förutom personalen på Corner Club i Gamla Stan, som vet vad service är och glatt hälsar alla som stiger in genom dörren välkomna!

Vinerna ligger runt prisvärda 7-9 € per glas, i huvudsak från Frankrike – jag drack bl a ett underbart rött vin från Clos du Tue-Boeuf. Vill man äta något till sitt vin så finns det 8-10 smårätter från 4-15 €. Jag provade en tallrik ricotta, bovete och sardeller, vilket var bra mycket godare än det låter.

Septime La Cave
3 rue Basfroi, arr 11
öppet tis-lör, kl. 16.00-23.00

http://www.septime-charonne.fr/

Il Tempo – din italienska New York-restaurang på Södermalm

Sep 2013

Vi började kvällen med Woody Allens nya film Blue Jasmine på Victoria och gick sen vidare ett par kvarter norrut mot Högbergsgatan 40 och italienaren Il Tempo. Och det ska sägas med en gång; både regissören och restaurangen är långvariga – stundtals hårt prövade – kärleksförhållanden. Bottennappet Skorpionens förbannelse har samsats med kaniner som smakar som tonfisk, men sen anländer den underbara Midnight in Paris och man blir varmt mottagen och äter en perfekt Spagetti Bigoli och kommer ihåg vad det var som gjorde att man inledningsvis blev förälskad någon gång där i början av 1990-talet.

Men vad det egentligen handlar om är en känsla av att man känner sig hemma, gillar vibbarna, stilen… och tapeterna! De ikoniska zebratapeterna, sedda i inledningsscenen i Woody Allens Mighty Aphrodite och ursprungligen skapade av Flora Scalamandré på 1930-talet för New York-krogen Gino, är nyrestaurerade på Il Tempo och lika coola då som nu. Och med en sådan omgivning får man lite av den där italienska New York-känslan som inte är en genuin italiensk-italiensk upplevelse, utan snarare immigranternas barn och barnbarns version av hemlandet och dess kokkonst. Inte bättre, inte sämre, men en bullrig charmig atmosfär och god nyskapande mat i sin egen rätt.

Il Tempos nuvarande ägare, Peter Nordin, har också inspirerats och tagit fasta på de New Yorkiska influenserna och menar att restaurangen är en ”New York-italiensk-modern-rustik-fin-enkel-Ristorante”. Jag älskar de avslappnade, välkomnande italienarna i New York, som t ex Rubirosa och Dell’Amina och håller med och tycker att Nordins Il Tempo anno 2013 äntligen har hittat hem! Och sen gör det ju ingenting att den nuvarande restaurangchefen är den lika avslappnade och välkomnande Tanja Bačić. En riktig restaurangräv som 15 år gammal klev in på den forna familjerestaurangen La Cucina på Renstiernas gata och bad om jobb och fick ja – under förutsättning att läxorna gjordes till punkt och pricka!

Till förrätt åt vi grillad persika med pinjenötter, pecorino och friterad kapris. Frukt i för- eller varmrätter är vanligtvis a no-no för mig, men den söta persikan fick en skön smak av vedugnsgrillningen och tillsammans med de salta kapris- och pecorino-tillbehören var det en underbar rätt. Och nuförtiden när annorlunda smaker tar över dessertavdelningen – tänk basilika- eller olivoljeglass – så varför inte frukt till förrätt (169 kr)?

Sedan provade vi restaurangens senaste satsning; napolitanska vedugnsgrillade pizzor. Och ska man bedöma ett ställes pizzor för första gången är det bäst att välja den enkla och därigenom mest avslöjande varianten, t ex en Napoletana. Ingredienserna var perfekta; färska, mogna tomater, god buffelmozzarella (pålagd efter ugnsgrillningen), parmesan, sardeller och kapris. Fräscht, gott och underbart salt! Problemet var den goda, krispiga och ölspetsade(!) brödbottnen. Eller snarare, hur man valde att servera pizzan. Om en pizzabotten är superkrispig – som t ex hos Rubirosa med deras 50-åriga familjerecept, inte helt olik Speceriets goda Tarte Flambée – så bör rätten serveras färdiguppskuren i lagom stora bitar. Men hos Il Tempo dök den för övrigt utmärkta pizzan upp ouppskuren, vilket innebär ett onödigt kämpigt besticksarbete för gästerna. Ja, jag förstår att svenskarna har svårt för att äta pizza med händerna på en bättre restaurang, men vill man vara New York så är det bara att anpassa sig (149 kr)!

Vi delade också på en god portion ricotta,- salvia- och spenatfylld Ravioli tillsammans med smör, salvia, tomat och chili. Kuddarna var perfekt kokta och serverade med en sås som kändes fräsch av tomat och chili, tillsammans med det traditionella smöret och salvian (169 kr).

Till dessert åt vi en habil fruktsallad med sorbet och limoncello (85 kr) och en mycket god Crème brûlée Siciliana, med en uppfriskande smak av apelsiner i den lena vaniljgräddiga puddingen och med ett fint knaprigt knäcke (85 kr).

Il Tempo
Högbergsgatan 40
http://www.iltempo.se/
Öppet alla dagar kl. 17.00-24.00

Del Posto – stjärnbeströdd italienare

Sep 2012

Del Posto på 85 Tenth Avenue, New York (mitt emot Chelsea Market och ett par minuter från The High Line) drivs av mor och son Lidia och Joe Bastianich samt Mario Batali. Den sistnämnde är en välkänd krögare, kokboksförfattare och tv-personlighet med egen köksredskapskollektion. Tillsammans med Joe Bastianich driver han ett femtontal krogar i bl a New York, Las Vegas och Singapore. I Sverige har man kunnat se Batali med Gwyneth Paltrow m f i tv-programmet Spanien runt med Gwyneth & Co.

Del Posto är en klassisk italiensk gourmetrestaurang med en stjärna i Guide Michelin (ursprungligen två). 2010 tilldelades den fyra stjärnor av New York Times och är nu en av endast sex restauranger i staden med högsta betyg enligt tidningens klassificeringssystem. Ett mycket omdebatterat betyg – för generöst enligt somliga – som ledde till både fler gäster och höjda priser, men också kravet på absolut perfektion.

Restaurangen är inhyst i en gammal kakfabrik som har renoverats till en mycket elegant matsal och bar med öppna ytor dominerade av marmor och mahogny, breda trappor med järnsmidesräcken, stora fönster och högt i tak. Det är luftigt mellan de stora dukbeklädda borden, i hörnet spelar en barpianist och stämningen är sober och lågmäld.

Servicen skulle kunna ha varit stel med tanke på den luxuösa lokalen, men är vänlig, stillsam och informativ. Man tar väl hand om sina gäster. Och deras väskor. Jag fick frågan:”May I put your bag on a pedestal? Jag svarade ja mest för att se vad som skulle hända och fram plockades en låg broderad ”fotpall” där min väska försiktigt sattes ned. Det var lite svårt att hålla masken.

Del Posto serverar klassisk italiensk mat i modern tappning utan att luta sig mot någon specifik region. På kvällen väljer man mellan en fem- respektive sjurätters avsmakningsmeny för 115/145 $. De priserna låg över vår budget, så istället satsade vi på den mycket prisvärda lunchen – 39 $ för tre rätter. Vi valde antipasto, secondo, dolce och en pastarätt ”for the table” för ytterligare 10 $ var.

Innan förrätten bjöds vi på en trio aptitretare: små läckra arancini (friterade risbollar) fyllda med torsk och mynta, en ljuvlig kycklingbuljong med spenat och något smaklös crostini med pancetta.

Arancini, kycklingbuljong och pancettacrostini

Till den goda brödkorgen serverades smör och vispad lardo (grisfett).

Bröd, smör och vispad lardo

Förrätten var lunchens absoluta höjdpunkt. En Vitello Tonnato med mört bräserat kalvkött i kuber och en krämig tonfisksås serverat med persilja, kapris, friterade och smulade svarta oliver och en liten bit grapefrukt, som gav den härligt salta rätten ett syrligt lyft. Ett trick för att få köttet extra gott är att tillsätta lite tonfisk till bräseringsvätskan, enligt chef Mark Ladner ur en intervju i New York Times Magazine.

Vitello Tonnato

Sedan var det dags för pastan. Vi valde Ricotta- och pecorinofylld ravioli serverad med hela bönor och kräm på edamame (gröna sojabönor), citronsmörsås och svartpeppar. En estetiskt tilltalande rätt vars smaker framkallade olika reaktioner: lite för mild och mesig efter förrättens smakexplosioner, medan någon tyckte att den var underbar och smälte i munnen.

Ricotta- och pecorinofylld ravioli

Till varmrätt åt vi bl a en Pork Three Ways där den pancettalindade och brässerade biten fläsk stack ut tillsammans med några skedar mustig ribollita (en fyllig toskansk soppa gjord på bröd, bönor och olika grönsaker).

Pork Three Ways med ribollita

Måltiden avslutades med en syrlig och uppfriskande Citronsorbet med persikomarmelad och krispig polentakrokant. Vi åt också en läcker Choklad- och ricottakaka med rostade sicilianska pistagenötter och en kula Extra virgin olive oil gelato. Och ja, olivoljeglass är mycket godare än det låter – den var mild, fruktig och lite pepprig.

Citronsorbet och persikomarmelad

När vi nästan inte fick ner något mer så bars det slutligen in läckra dessert-ammisar i form av kanderad grapefrukt, tryfflar och små nötchokladklubbor som visade sig vara glasspinnar. Den f d punktrummisen och pastry chefen Brooks Headley vet onekligen vad han sysslar med. Tur att det är vedertaget med ”doggy bags” på amerikanska restauranger – tryfflarna följde med hem.

Tryfflar och kanderad grapefrukt

Nötchokladglass på pinne

http://www.delposto.com/home.htm

In English: Italian fine dining in style, with a Vitello Tonnato to die for at Del Posto, New York.