Resa till Brooklyn över en dag – från Smorgasburg i Dumbo till chassider och hipsters i Williamsburg

Aug 2013

Svenskarna vallfärdar som aldrig förr till New York och numera är det inte bara Manhattan som lockar utan också det allt mer gentrifierade, hippa Brooklyn. Men området Brooklyn är gigantiskt och består av flera olika stadsdelar – Williamsburg, Brooklyn Heights, Carroll Gardens, Dumbo, Red Hook, Park Slope, Coney Island, Bushwick m fl – alla med sin egen speciella karaktär och historia. Så möjligheterna är oändliga och om man inte har obegränsat med tid, så är det bara att fråga sig själv vad man vill ha ut av besöket och sen hålla sig till ett eller ett par områden. Kanske slappa med en picknick i Prospect Park, spana efter Paul Auster och Siri Hustvedt i Park Slope, äta Nathan’s Hot Dogs på stranden i Coney Island, beundra utsikten över södra Manhattan och Frihetsgudinnan från Brooklyn Bridge Park eller ta en tiki-drink på Fort Defiance i avslappnade Red Hook?

För mig var det mat och dryck som stod i fokus, men också att hinna promenera så mycket som möjligt och känna på atmosfären under min söndag på andra sidan East River (lite senare blev det också ett besök på den fantastiska restaurangen Battersby i Carroll Gardens).

Mitt upplägg

• Gå över Brooklyn Bridge från södra Manhattan till Dumbo, Brooklyn
• Besöka matmarknaden Smorgasburg
• Ta färjan från Brooklyn Bridge Park till Schaefer Landing.
• Promenera genom de chassidiska judiska kvarteren i södra Williamsburg och vidare upp på Bedford Avenue till norra Williamsburg, med mat-och dryckesstopp.
• Avsluta med att titta på utsikten över Manhattan på Wythe Hotels takterrass
• Ta tunnelbanan tillbaka till Manhattan från Bedford Avenue-stationen (Linje L)

Dagen började med den klassiska vandringen över Brooklyn Bridge, som öppnades för trafik redan 1883 och länge var världens längsta hängbro. Många förknippar bron med Woody Allens film Manhattan och den ikoniska nattscenen då Diane Keaton och Woody Allen sitter på en bänk med den upplysta bron i bakgrunden. Själva promenaden går snabbt och sker på en ganska smal yta ovanför bilfilerna, där gångtrafikanter och cyklister samsas om utrymmet. Lockelsen är förstås utsikten, och framför allt att vända sig om och beundra Manhattans skyline – numera med skyskrapan Freedom Tower i fokus, som sakta växer upp där de forna World Trade Center-tornen stod.

Väl framme i Brooklyn och stadsdelen Dumbo (en akronym för Down under the Manhattan bridge overpass) svänger man av ner till vänster mot Water Street och den charmiga matmarknaden Smorgasburg. *

Marknaden som är öppen på söndagar kl. 11-18, är vackert belägen i det öppna, tegelväggsomgärdade Tobacco Warehouse intill vattnet och under Brooklyn Bridge. Ett sjuttiotal matförsäljare kränger allt från hummermackor, pulled pork och kycklingvingar till lemonad, kakor och s’mores från 2 $ till 16 $ (ta med kontanter).

Det som slog mig först var den inbjudande och vänliga stämningen, något som de utåtriktade amerikanerna förmodligen får med modersmjölken. Men också produkt- och företagsnamnen, inte sällan halvironiskt och klurigt refererande med blink-blink-humor. Eller vad sägs om friterad fisk (anchovies) från Bon Chovie, marmelader från Anarchy in a Jar, cheesecake från Bite me, kycklingklubbor från Crazy Legs, BBQ-såser från Heartbreaking Dawns eller fish & chips från Handsome Hank’s Fish Hut? Det hade varit outhärdligt på svenska, men fungerade på något vis alldeles utmärkt på engelska ihop med den positiva atmosfären.

En del av företagen kan man hitta på andra ställen runtom New York och många säljer också sina produkter på nätet. Marknaden har inga sittplatser så det är att äta stående som gäller, om man inte går iväg en bit ut från området och sätter sig på marken nedåt East River till.

Små smörgåsar på sesamfröbröd med bl a grillade grönsaker frän Sunday Gravy

Ice Cream Sandwich (vanlijglass, chokladsås, havssalt mellan två runda kex). The Good Batch

Lumpia Shack’s filippinska friterade vårrullar med bl a fläsk, rostad anka, svamp, citrongräs och ingefära

Grumpy Russian (fläskschnitzel med gorgonzola och inlagda körsbär i baguette) från Schnitz

S’mores, den traditionella amerikanska lägerrätten med choklad, maränger och grahamskex. Serverad som paj hos Butter & Scotch

Halva Spread (tahini-baserad paste med bl a rostade sesamfrön och honung) från Brooklyn Sesame

Kött från en hel hummer serverad i bröd ”Maine Style” med lite citronmajonnäs, vårlök och selleri. Red Hook Lobster Pound

Napolitansk pizza med tomat, mozzarella och basilika från Pizza Moto

Mighty Quinn’s serverar det som sägs vara New Yorks bästa Pulled Pork-macka. Kön var onekligen längst på Smorgasburg

Det snabbast sättet att åka från Smorgasburg mot Williamsburg är att ta en färja med East River Ferry. Båtarna går två gånger i timmen från närbelägna Brooklyn Bridge Park och vidare norrut (en enkelresa kostar ca 4 $). Första stoppet är Schaefer Landing. Det är ett bra ställe att börja promenera ifrån om man vill se lite av det mindre hippa södra Williamsburg.

Williamsburgs norra och södra delar, där skiljelinjen går vid Grand Street, är numera två vitt skilda områden. Norr består av bostadsrätter för välbärgade hipsters, turisttäta restauranger och barer, cool graffiti, Brooklyn Brewery och trendiga Wythe Hotel. De södra delarna är lite ruffigare med klottertäckta fasader, bohemisk avslappnad stil, indiebutiker, enkla kaféer och med en stor spanskättad och ortodox judisk befolkning.

Kvarteren vid vattnet och runt Williamsburg Bridge är de västligaste delarna av de chassidiska judarnas hemvist i Williamsburg – andra judiska bostadsområden är Borough Park och Crown Heights. Folkgruppen som ursprungligen kommer från Östeuropa, har bott här sedan 1940-talet och upprätthåller en mycket ortodox livsstil i helt fristående enklaver, vägg-i-vägg och ofta i opposition med de fritänkande artisterna, författarna och mediearbetarna i norra Williamsburg. Männen känns igen på sina korkskruvslockiga polisonger (payot), skägg, svarta hattar och fotsida rockar (bekishe) och kvinnorna bär långa kjolar och täcker sitt hår med scarves (tichel) – många kvinnor rakar också av håret helt och hållet i samband med giftermålet och använder då peruk (scheitel).

Chassiderna är den fattigaste av New Yorks judiska grupper och det är vanligt att ungdomarna slutar sin utbildning efter High School (den huvudsakliga utbildningen består av inlärning av religiösa texter), vilket gör det svårt att få kvalificerade arbeten. De flesta gifter sig också mycket unga – det hålls runt 500 bröllop varje år inom samfundet – och familjerna är stora med i genomsnitt fem barn.

Om man har lust att testa någon typisk mat i de judiska kvarteren, så rekommenderar jag en Babka. Förslagsvis hos Oneg Heimshe Bakery på 188 Lee Avenue. Babka är en rejäl ”bakverkslimpa” med kanel eller choklad – varianten med kanel är inte helt olik en maffigare svensk kanellängd. Vad man väljer för smak är just en smaksak. Elaine i Seinfeld klassade kanel-babkan ”a lesser babka”, men jag och min New York-vän K är övertygande kanelistas. Eller som han säger: ”children of a lesser Babka”.

Williamsburgs nav är gatan Bedford Avenue som slingrar sig från norra Williamsburg genom hela Brooklyn ända ner till havet och Manhattan Beach, granne med Coney Island. Bedford Avenue är en populär cykelväg för många på väg från södra till norra Brooklyn och vice versa, vilket har retat upp chassiderna som tycker att cyklisterna – i synnerhet de sommarklädda kvinnorna – ska hålla sig borta från deras kvarter i södra Williamsburg. Det har resulterat i bråk, handgemäng och övermålade cykelbanemarkeringar. Men försök till någon slags försoning har också skett genom den chassidiska kampanjen Unite the beards. Kanske har hipsterskäggen och de chassidiska männen mer gemensamt än man tror? Återstår dock att  ta reda hur kvinnorna får plats i den ekvationen…?

På 328 Bedford Avenue nära hörnet av South 2nd Street, stannade jag till vid kaféet och rosteriet Oslo (de korsande gatorna heter south respektive north beroende på vilken sida av Grand Street de ligger). Den norskättade ägaren JD Merget höll på att ge upp kaféet efter en omfattande brand i början av 2013 och var också trött på hur området höll på att förändras. Men en massiv support från både boende och grannrestauranger i kvarteret övertygade honom om att det var värt att starta upp verksamheten igen. Jag beställde en god macchiato och ett stort glas isvatten och satte mig på den enkla bänken utanför kaféet. Laid back-stämningen i området gjorde att det kändes helt okej att läppja kaffe och samtidigt tömma det iskalla vattnet över mina skovskavsvärkande bara fötter.

Går man vidare uppför Bedford Avenue och in i norra Williamsburg, så förändras området sakta. Kaféerna och restaurangerna fylls av hipsters och turister och butikerna blir mer exklusiva. Nuförtiden kan man måttbeställa en kostym hos Brooklyn Tailors (358 Grand Street) eller köpa en surfingbräda hos Pilgrim Surf & Supply (68 N 3d Street), produkter som var omöjliga att hitta i Williamsburg för några år sedan.

In till vänster från Bedford Avenue, på 135 North 5th Street ligger den trevliga restaurangen Juliette. På helgerna serveras fransk-amerikansk brunch i restaurangen och den fina vinterträdgården (croque monsieur, crêpes, hamburgare m m, från 12-17 $). Och till middag kan man få franska klassiker som löksoppa, musslor & pommes frites och steak tartare (8-24 $).

Det som lockade mig var dock ställets sköna takterrass. En bar i ena hörnet, enkla bord och stolar och möjligheten att hänga en stund över en god Margarita (10 $) i det soliga vädret  och tjuvlyssna på ”the twentysomething Brooklynites”.

Lite längre upp, på 170 Bedford Avenue ligger restaurangen The Meatball Shop (det finns också fyra filialer på Manhattan). Som svensk har man en bestämd uppfattning om hur en köttbulle ska trillas – min kompis tittade med fasa på sin amerikanske vän som vid ett köttbullstillagningstillfälle trodde att man kunde ha svartpeppar i smeten istället för vitpeppar. Men köttbullen hyllas i fler länder än Sverige och på Meatball Shop är det framför allt Meataballa-stilen som gäller och inga svenska, små, välstekta, blandfärsbullar.

Man väljer antingen Naked Balls – Classic Beef, Spicy Pork, Chicken, Vegetable eller Special med någon av såserna Classic Tomato, Spicy Meat Sauce, Mushroom Gravy, Parmesan Cream eller Pesto – 7 $ för fyra stycken. Eller också kör man Sliders – med samma val av köttbullar och sås men mellan två bröd – 3 $/styck. Det fanns också ett par alternativ med köttbullar på baguette eller brioche med bl a mozzarella. Jag provade två Sliders med fint grillade bröd: Spicy Pork med Parmesan Cream som var rätt mesig i smaken, och en Classic Beef, med Classic Tomato Sauce som var saftig och smakrik. Om man är sugen på annan mat i närheten, så föreslog Meatball Shop’s trevlige bartender restaurangen Diner på 85 Broadway i södra Williamsburg. De ska tydligen servera New Yorks bästa burgare, vilket inte lovar så lite!

På väg mot Wythe Hotel stannade jag till vid Brooklyn Brewery på 79 North 11th Street. På söndagar är det berömda ölbryggeriet öppet kl. 12 -18 för avsmakning av öl (ca 5 $ styck), fria rundturer i bryggeriet och souvenirförsäljning. Jag hann inte med någon rundtur, vilket möjligtvis hade varit intressant och dessvärre var stämningen i ölhallen rätt skränig och skräpig och lite Hard Rock Café-sunkig.

Coola Wythe Hotel på 80 Wythe Avenue är Brooklyns svar på Gansevoort Hotel i Manhattans trendiga Meatpacking District. Åttavåningshotellet har runt 70 rum och egen biosalong och är inrymt i en gammal industribyggnad från 1901 med tegelväggar, gigantiska järnpelare, globlampor och fönster i rutmönster från golv till tak. Det är snyggt, luftigt och med en avslappnad, dyr lyxkänsla. I bottenvåningen ligger hotellets restaurang Reynard som serverar frukost, lunch, brunch och middag. Varmrätterna ligger på 17-30 $ (bl a pilgrimsmusslor, anka och fläskkotletter) och till dessert kan man bl a få brödpudding (13 $).

Men det som gjorde att kön ringlade lång redan på sen eftermiddag utanför entrén, var hotellets populära takbar The Ides – tack du trevliga vakt, som lät mig smita förbi kön och fota! Utsikten över East River och Manhattan var underbar i det vackra ljuset, men själva terrassen var tråkigt nog lämnad åt sitt öde utan bord och stolar, vilket var något opraktiskt. Och som så ofta förr när man väl får besöka ett hypat och populärt ställe, så längtar man ändå tillbaka till det opretentiösa och enkla, det avslappnade och vänliga – och under den här dagen var det den fina takterrassen hos Juliette.

Tillbaka till Manhattan åker man sedan enklast med tunnelbanans Linje L, från Bedford Avenue-stationen i hörnet av North 7th Street och Bedford Avenue.

* Sedan mitt besök på Smorgasburg, så har matmarknaden flyttat ca 1 km vänsterut till Brooklyn Bridge Park, Pier 5.

Printz – korvkioskernas Beckenbauer under Tele2 Arena

Okt 2013

På Parken i Norrköping sa man förmodligen ”ska ru’ ha en kokt mä’ brö’, dö’?”, redan när min farfar stod i mål för Peking på 1930-talet. Och för mig har den självklara kombinationen av korvätande och idrottstittande fortsatt på arenor världen över. Dodger dogs (frankfurter med senap och lök) i värmeoset intill grillarna på Dodger Stadium i Los Angeles, currywürst (korv på fläskkött med tomatbaserad currykryddad sås) i ett moln av cigarettrök under de neoklassiska pelargångarna på Olympiastadion i  Berlin, saftig salsiccia med inlagd paprika och majonnäs till Daje! Daje!-skanderandet på Stadio Olimpico i Rom. Och dessvärre bedrövliga smak-och färglösa ursäkter till hot dogs på Arsenals hemmaarena Emirates Stadium i norra London.

Men på nya Tele2 Arena där ärkerivalerna Hammarby och Djurgården broder- och systerligt ska dela stadion, behöver man inte oroa sig för korvkvaliteten. Under arenan breder nöjesgallerian Tolv Stockholm ut sig, med bl a Printz där man har specialiserat sig på egen tillverkning och försäljning av korvar gjorda på bl a kalv, älg, torsk och kikärtor. Ett tiotal sorters hemmagjord ketchup, senap och majonnäs finns att välja mellan och en hel del andra tillbehör (korv för ca 45 kr, tillbehören kostar från 10 kr och uppåt).

På invigningen bjöds det bl a på god kalvkorv med lökringar

Printz drivs av den på Restauranggalan nyligen utnämnda ”Årets innovatör”, Ricard Constantinou (Panini Internazionale, mathallen K25 och forna Carl Michael). Förutom eget korvmakeri, grill, bar, mathall och deli, finns en matsal med annat än korv på menyn.

Personligen har jag inget emot att ha mörande kött omkring mig när jag äter, men min halv-vegetariska vän föredrog en plats med ryggen mot den Restaurang AG- inspirerade väggen

En mini lyx-variant av tunnbrödsrulle med laxkorv, rom och potatispuré

Till korven passar det förstås att dricka en öl, vilket kan ge beslutsångest på Printz: man erbjuder uppåt 350 flasköl och runt 35 st på fat.

Estrella Inedit, det spanska gourmetölet skapat av Ferran Adrià (El Bulli), buteljerat på snygg vinflaska. Lite väl söt-blommig för min smak

Det var en positiv överraskning att hitta en hel rad av spännande öl från det amerikanska bryggeriet Flying Dog. Eller vad sägs om en Raging Bitch eller en Lucky Sob? Jag älskar de originella och kaotiska illustrationerna, som ofta ger en hint om hur man kan tänkas se ut, skulle ölintaget råka överdrivas. De är gjorda av illustratören Ralph Steadman, framför allt känd för sitt samarbete med författaren Hunter S. Thompson (bl a Fear and Loathing in Las Vegas).

Printz
Arenaslingan 14, Johanneshov
http://www.tolvstockholm.se/vi-i-tolv/printz-mathall/

”Först gick jag vänster, det gjorde han också. Sedan gick jag höger, det gjorde han också. Sedan gick jag vänster igen och han gick och köpte korv.”  Zlatan Ibrahimović

Il Tempo – din italienska New York-restaurang på Södermalm

Sep 2013

Vi började kvällen med Woody Allens nya film Blue Jasmine på Victoria och gick sen vidare ett par kvarter norrut mot Högbergsgatan 40 och italienaren Il Tempo. Och det ska sägas med en gång; både regissören och restaurangen är långvariga – stundtals hårt prövade – kärleksförhållanden. Bottennappet Skorpionens förbannelse har samsats med kaniner som smakar som tonfisk, men sen anländer den underbara Midnight in Paris och man blir varmt mottagen och äter en perfekt Spagetti Bigoli och kommer ihåg vad det var som gjorde att man inledningsvis blev förälskad någon gång där i början av 1990-talet.

Men vad det egentligen handlar om är en känsla av att man känner sig hemma, gillar vibbarna, stilen… och tapeterna! De ikoniska zebratapeterna, sedda i inledningsscenen i Woody Allens Mighty Aphrodite och ursprungligen skapade av Flora Scalamandré på 1930-talet för New York-krogen Gino, är nyrestaurerade på Il Tempo och lika coola då som nu. Och med en sådan omgivning får man lite av den där italienska New York-känslan som inte är en genuin italiensk-italiensk upplevelse, utan snarare immigranternas barn och barnbarns version av hemlandet och dess kokkonst. Inte bättre, inte sämre, men en bullrig charmig atmosfär och god nyskapande mat i sin egen rätt.

Il Tempos nuvarande ägare, Peter Nordin, har också inspirerats och tagit fasta på de New Yorkiska influenserna och menar att restaurangen är en ”New York-italiensk-modern-rustik-fin-enkel-Ristorante”. Jag älskar de avslappnade, välkomnande italienarna i New York, som t ex Rubirosa och Dell’Amina och håller med och tycker att Nordins Il Tempo anno 2013 äntligen har hittat hem! Och sen gör det ju ingenting att den nuvarande restaurangchefen är den lika avslappnade och välkomnande Tanja Bačić. En riktig restaurangräv som 15 år gammal klev in på den forna familjerestaurangen La Cucina på Renstiernas gata och bad om jobb och fick ja – under förutsättning att läxorna gjordes till punkt och pricka!

Till förrätt åt vi grillad persika med pinjenötter, pecorino och friterad kapris. Frukt i för- eller varmrätter är vanligtvis a no-no för mig, men den söta persikan fick en skön smak av vedugnsgrillningen och tillsammans med de salta kapris- och pecorino-tillbehören var det en underbar rätt. Och nuförtiden när annorlunda smaker tar över dessertavdelningen – tänk basilika- eller olivoljeglass – så varför inte frukt till förrätt (169 kr)?

Sedan provade vi restaurangens senaste satsning; napolitanska vedugnsgrillade pizzor. Och ska man bedöma ett ställes pizzor för första gången är det bäst att välja den enkla och därigenom mest avslöjande varianten, t ex en Napoletana. Ingredienserna var perfekta; färska, mogna tomater, god buffelmozzarella (pålagd efter ugnsgrillningen), parmesan, sardeller och kapris. Fräscht, gott och underbart salt! Problemet var den goda, krispiga och ölspetsade(!) brödbottnen. Eller snarare, hur man valde att servera pizzan. Om en pizzabotten är superkrispig – som t ex hos Rubirosa med deras 50-åriga familjerecept, inte helt olik Speceriets goda Tarte Flambée – så bör rätten serveras färdiguppskuren i lagom stora bitar. Men hos Il Tempo dök den för övrigt utmärkta pizzan upp ouppskuren, vilket innebär ett onödigt kämpigt besticksarbete för gästerna. Ja, jag förstår att svenskarna har svårt för att äta pizza med händerna på en bättre restaurang, men vill man vara New York så är det bara att anpassa sig (149 kr)!

Vi delade också på en god portion ricotta,- salvia- och spenatfylld Ravioli tillsammans med smör, salvia, tomat och chili. Kuddarna var perfekt kokta och serverade med en sås som kändes fräsch av tomat och chili, tillsammans med det traditionella smöret och salvian (169 kr).

Till dessert åt vi en habil fruktsallad med sorbet och limoncello (85 kr) och en mycket god Crème brûlée Siciliana, med en uppfriskande smak av apelsiner i den lena vaniljgräddiga puddingen och med ett fint knaprigt knäcke (85 kr).

Il Tempo
Högbergsgatan 40
http://www.iltempo.se/
Öppet alla dagar kl. 17.00-24.00