Tre dagar i Normandie bland äppelblom, hisnande vyer och makalös mat

Maj 2013

När äppelträden och magnolian blommar är det rätt tid att åka runt bland de mjuka, gröna kullarna i Normandie och provsmaka cider och calvados hos producenterna utmed Route du Cidre och stanna till i små byar med korsvirkeshus för en Galette de Camembert. Och liksom impressionisterna under slutet av 1800-talet ta sig hela vägen till havet och njuta av de fantastiska klipporna vid Étretat. Sedan är det inte långt till regionens bästa gourmetrestaurang, SaQuaNa i Honfleur och kustorten Deauvilles strandpromenad med badhytter i långa rader uppkallade efter filmstjärnor. Avsluta sen med en avstickare till den charmiga konstnärsbyn Giverny på väg till flygplatsen.

Bilrutt
Dag 1.
Paris – Étretat, ca 21 mil och 2 h, 45 min
Étretat – Honfleur, ca 5 mil och 1 h
Dag 2.
Honfleur – Beuvron-en-Auge (plus tid att åka runt på Cidervägen), ca 4 mil och 45 min
Beuvron-en-Auge – Deauville (kustvägen via Houlgate), ca 3, 5 mil och 50 min
Dag 3.
Deauville – Giverny, ca 13 mil och 1 h, 45 min
Giverny – flygplatsen Roissy Charles de Gaulle, ca 9, 5 mil och 1 h, 30 min

Dag 1.
Runt 10-tiden tog jag, A och C farväl av Paris och under vägledning av GPS:ens tålmodiga röst satte vi fart mot vår första anhalt; lunch på hotellet och restaurangen Domaine Saint Clair le Donjon i det lilla kustsamhället Étretat.

Den anglo-normandiskt borgliknande byggnaden har anor från 1800-talets belle époque-era och tronar högt på en kulle ovanför Étretat. Hotellet har 21 rum, trädgård, en liten utomhuspool och restaurangen serverar ett försök till fine dining-mat.

Men även om byggnaden och utsikten från trädgården var imponerande, så var det något pretentiöst och oinspirerat över hela atmosfären – vilket skulle visa sig gå igen även i matlagningen. Inför lunchen blev vi hänvisade till den ganska trånga och kvalmiga matsalen där äldre par och barnfamiljer åt under andäktig tystnad. Servitörerna utförde sitt jobb korrekt, men utan någon större entusiasm.

Vi valde dagens fasta trerättersmeny för 25 €, som inleddes med en udda blandning aptitretare bestående av hårt vitt bröd, friterade kycklingbitar, paté och goda skivor av Rosette de Lyon-korv.

Till förrätt serverades en makrill med lök som i smaken påminde om svensk inlagd sill, lagd på en chockrosa rödbetsrektangel med mycket underlig, svampig konsistens. Den tillhörande vita rödbetsglassen var okej, men som helhet var rätten smaklös, iskall och tämligen meningslös.

Varmrätten fick oss på något bättre humör. En vällagad bit torskrygg anlände tillsammans med en djup fond gjord på skaldjur och en förvånansvärt god puck quinoa. Men ett par rejäla grönsaker till hade inte suttit fel.

Som avslutning dök det upp en bit chokladtårta med inlagda körsbär och grädde, mörk chokladsås och vaniljglass. Galet mastigt och toppen om man är förtjust i retro-desserter med österrikiska vibbar…

Men calvadosen var underbar förstås, fattas bara annat när man befinner sig vägg-i-vägg med regionen Calvados. Enligt normandisk tradition så tar man ett glas calvados under en måltid för att stimulera aptiten och skapa plats i magen för ännu mer mat – det sk normandiska hålet, trou normand.

Lite besvikna över maten men uppiggade av calvadosen och det fina vädret började vi den korta, branta vandringen ner mot havet, ovetandes om att resten av dagen skulle förbättras avsevärt.

Étretat var ursprungligen en liten fiskeby, men blev under mitten av 1800-talet ett populärt turistmål i synnerhet för Frankrikes författare och målare.

En av besökarna var konstnären Claude Monet, den franska impressionistens fader, som inspirerades av det dramatiskt vackra kustlandskapet och målade flera tavlor med motiv från Étretat.

Och under en dag som denna med soligt, lagom varmt och inte för blåsigt väder så sköljde den underbara naturen över oss lika värmande och uppiggande som en calvados-hutt. Det var inte svårt att förstå vad Monet och över 100 års turistströmmar hade fascinerats av:

Ibland blir man besviken över att en berömd, naturskön plats har tagits över av horder av folk, tingeltangel, skrik och skräp. Men ingenting av detta fanns vid Étretat. Vi turister vandrade stillsamt under tystnad eller stilla småpratande längs med kusten – de våghalsiga klättrade längst ut utmed smala stigar på de utskjutande klipporna och belönades med undersköna foton tagna från ett havsperspektiv. Det fanns inga biljettkassor, inga köer, inga stängsel, inget skräp. Bara hundratals meter av orörd fantastisk natur och det öppna havet. Nästa gång skippar vi dyr och dålig filifjonka-mat, greppar en flaska cider och en camembertbaguette och har picknick längst ut på en klippa. Bara vi och måsarna.

Ovilliga att lämna den förtrollade kusten, så var det ändå hög tid att röra oss vidare mot nästa anhalt – det lilla samhället Honfleur mitt emot Le Havre just där Seine och Engelska kanalen möts. Färden tog drygt en timme och vi checkade in på Hotel Monet (förstås!) för en vilopaus inför resans andra höjdpunkt – den tvåstjärnigt Michelin-belönade restaurangen SaQuaNa.

Namnet SaQuaNa kommer från saveur, qualité, nature (smak, kvalitet, natur), men syftar också på det japanska ordet för fisk – sakana

SaQuaNa drivs av Alexandre Bourdas, som har sina rötter i Normandie och den sydfranska regionen Aveyron. Efter examen från en restaurangskola praktiserade han bl a hos den legendariska kocken Michel Bras på hans trestjärniga restaurang med samma namn i Laguiole, Aveyron. Bourdas arbetade sedan på flera en- och tvåstjärniga restauranger i Frankrike. 2002-2005 var han restaurangchef och köksmästare på trestjärniga Michel Bras Toya i Hokkaido, Japan – utsedd till en av världens bästa franska restauranger utanför Frankrike. Som 33-åring återvände Bourdas till hemlandet och slog sig ner i Honfleur. SaQuaNa öppnades i december 2005, fick sin första Michelin-stjärna 2007 och den andra tre år senare.

När jag tänker tillbaka på några av mina mest minnesvärda restaurangupplevelser, så har det alltid funnits en självklar kombination av god, vällagad mat, skön atmosfär och utmärkt service. Men vad är det som krävs för att en restaurang ska höja sig ovanför de där självklara kraven och leverera något som är mer, som är makalöst och oförglömligt? Ja, enligt mig så kan det bara hända om det finns stora doser av ärlighet, passion och hjärta hos ägare och anställda – människor som genuint vill att gästerna ska få en helgjuten upplevelse från bokningen till avskedsorden. Och vill ni uppleva det, uppleva det på allvar, så är det bara att boka en resa till fantastiska SaQuaNa.

Alexandre Bourdas har ett öppet sinne och tvekar inte att blanda de normandiska fisk- och skaldjurstraditionerna med regionaltypisk mat från Aveyron tillsammans med asiatiska influenser, till mycket goda och stundtals oväntade smakkombinationer. Han och hans team har en hög teknisk skicklighet i skulpterandet av råvarorna och presentationerna var minimalistiska och vackra med en lekfull elegans i kompositioner och färger.

Men framförallt så kunde man nästan ta på den fantastiskt goda och välkomnande stämningen i den asiatiskt modernt avskalade matsalen. Det fanns ingenting av den stela, högstämda tystnaden som ibland kan infinna sig på gourmetkrogar. Stämningen var uppsluppen och sorlet från gästerna var nästan högljutt. Och när det händer på en tvåstjärnig restaurang så kan du ge dig f… på att det beror på krögaren och personalens avslappnade och opretentiösa inställning! Några exempel: vi bad att få skjuta upp ankomsttiden (två gånger!) vilket inte var några problem. Servitrisen var lugn och vänlig och svarade på våra frågor på knagglig engelska, trots att en av oss talar flytande franska och hon erbjöd mig att ta hem menyer och gå in i köket och fotografera. Vid ett tillfälle bad man om ursäkt för att vi hade behövt vänta lite för länge på nästa rätt p g a av en komplikation i köket – vilket vi inte ens hade lagt märke till– och trollade istället fram var sin extrarätt. Vi valde en femrätters avsmakningsmeny, men fick till slut sammanlagt in nio (!) olika rätter plus sallad Och allt detta till osannolikt prisvärda 68 € (ca 100 € per person inkl. dryck och dricks).

Läs Alexandre Bourdas kärleksförklaring till mat och matlagning här

Amuse-bouche: salta sardiner på mjuk brioche med citronzest, mussla, fin, smakrik kalvtartar med soja och krämkokt ägg i underbar kycklingbuljong:

Amuse-bouche: Pascade de l’Aveyron. En slags frasig och luftig omelett-pannkaka från Bourdas barndomstrakter, rejält sockrad med tydlig smak av tryffelolja. Och är man på besök i Paris och sugen på att prova en söt eller salt pascade med olika fyllningar, så driver Alexandre Bourdas just  Pascade på 14 rue Daunou, arr 2.

Ångkokt lyrtorsk med perfekt hyvlad krispig grön sparris, hel vit sparris, coques (små underbara musslor med ostronliknande smak), gräddemulsion och mâchesallad:

Mjäll lättpocherad makrillfilé i potatisbuljong med korv, krispig lardo, krasse, purjolök, rädisor och havssalt. Vacker som utsikten vid Étretat och fantastiskt tydliga och välkomponerade smakkombinationer. Milt, smakrikt, krispigt, salt, fräscht och lätt men ändå fylligt. Min favorit!:

Perfekt saignant-stekt oxfilé från högklassiga biffrasen Limousin i sky, silkeslen rotselleripuré, vackert rå rullad rotselleri, rucolaliknande milt peppriga japanska mizunablad och smakrik ”pesto” på ägg, vitlök, persilja och bröd:

Amuse-bouche: Frasigt tempurafriterade tunna nudlar, gryn, vårlök, gräslök och spännande sojamarinerad sichuanpeppar med ett par vackra  kinesiska gräslöksblommor på toppen:

Åtta olika härligt rinniga franska ostar (bl a av roquefort-, brie,- och chèvretyp), serverade från en cool ostbricka som hakades fast på sidan av vårt bord:

Bourdas variant av äppelkakan La Jalousie: tunna skivor av grönt äpple på frasig smördeg med apelsinpulver och romrussinglass: underbart syrligt och knaprigt:

Amuse-bouche: Mycket vackra jasminte macarons med pistagenötter och i burkarna glass och kaffemaräng. Samt ett tillhörande lövtunt kaffeflarn, som vid det här laget aspirerade på rollen som mintkakan i Monty Pythons Meningen med livet:

Det var med breda, lyckliga leenden vi rullade ut från SaQuaNa och med möda stapplade upp för backen till Hotel Monet och in i mättnadskoman.

Dag 2.
Nu var det dags att ge sig ut på de slingrade vägarna på Route du Cidre (Cidervägen) och beundra blommande magnolia, titta på kor och smaka på normandisk cider och calvados.

Efter en kopp kaffe och en titt hos slaktaren Sébastien Bergeret i den lilla byn Bonnebosq, åkte vi vidare till cider- och calvadosproducenten Gérard Desvoye på en gård i Cambremer.

Hos Mme. Desvoye provade vi calvados, pommeau (en frisk apéritif gjord på 2/3 äppeljuice och 1/3 calvados) och en stark cider med nästan animalisk smak.

Nästa anhalt var Beuvron-en-Auge, en liten by med runt 250 invånare fylld av små korsvirkeshus à la bröderna Grimm.

Vi valde bort byns dyrare restaurang Le Pavé d’Auge och provade istället crêperiet La Colomb’Auge. Stället var fullsatt och den ensamma kocken slet så svetten lackade och langade ut crêpes och galetter i rasande fart till den enda servitrisen som förmodligen avverkade ett halvt maratonlopp varje arbetspass.

Vi beställde tre matiga galetter (boveteplättar): konfiterad anka, äppelmos och små bitar av kastanjer (vansinnigt mäktig), en ganska god variant med spenat och en trio ostar varav en var camembert, samt en med potatis, ost och krossade tomater direkt från konservburken. Det är alltid kul att prova de lokala specialiteterna, men de här galetterna var tyvärr i mastigaste laget.

Resan gick nu ut mot kusten igen med siktet inställt mot de normandiska strändernas drottning: staden Deauville (och tvillingorten Trouville) med galoppbana, marinor, exklusiva hotell, butiker och kasinon.

Vi tog in på Hotel Helios, ett enkelt hotell med perfekt läge mellan stadskärnan och Deauvilles berömda strandpromenad, Promenade des Planches. Den halv kilometer långa promenadvägen utmed sandstranden stod färdig under 1920-talet och är kantad av kaféer, restauranger och gamla fina badhytter som påminner om stadens årliga amerikanska filmfestival under augusti/september.

Vi var obokade inför kvällens middag och valde att promenera runt och välja något på måfå. Men trots (eller kanske på grund av) den internationella jetset-atmosfären, så kändes det som många restauranger i Deauville var något av turistfällor. Vi hamnade till slut på andra sidan av den lilla kanalen i grannorten Trouville och fick ett bord på fisk- och skaldjursrestaurangen Chez Marinette (systerkrog till bl a Le Drakkar och Les Mouettes). Lokalen var ganska liten och charmig, det var fullsatt och stimmigt och vi fick bra platser vid fönstret.

Vi provade 6 st medelstora ostron från Normandie som var spänstiga och härligt havsdoftande (12, 50 €).

Till varmrätt valde vi en grillad havsabborre och ett par havskräftor (24 €) samt en abborrliknande grillad Sanktpersfisk (27  €), med pommes frites, bearnaisesås och vitvinssås som tillbehör.

Det var fina fiskar som tyvärr var överstekta och havskräftorna var taniga och torra små stackare. Men såserna var goda, calvadosen gratis och stämningen på topp denna sista kväll!

Ett besök på Casino Barrière blev det förstås också – som sägs vara inspirationen till Ian Flemings första James Bond-bok, Casino Royale.

Dag 3.
Sista dagen på resan och det var dags att ge sig av mot flygplatsen Roissy Charles de Gaulle. Men på vägen hann vi stanna till i den lilla konstnärsbyn Giverny för att äta lunch och njuta av blommande träd och växter.

Det fanns flera restauranger och kaféer i byn och vi valde Botanic Café, där man satt fint i den soliga trädgården. Vi åt en mycket god vegetarisk paj med bl a tomater och rosmarin (5, 50 € ).

Om man har gott om tid, så ska man förstås också ställa sig i den långa kön för att besöka byns vackra huvudattraktion, Monets Trädgård, som är en stor egendom dold bakom höga murar (Clos normand). Claude Monet bodde här i 43 år och flera av hans konstverk har motiv från den berömda trädgården –  bl a Näckrosdammen (Le bassin aux nymphéas), som 2008 såldes till en anonym samlare för närmare en halv miljard kronor.

Men den charmiga byn i sig är värd ett stopp. Och sen kan man ju alltid plocka fram sina gamla klättringstalanger och kränga sig upp på muren för att fånga ett hörn av trädgårdsprakten:

En underbar resa var över för denna gång och några goda påminnelser om upplevelsen fick följa med hem. À bientôt, Normandie!

SaQuaNa – makalös mat, avspänd miljö och fantastisk service i Honfleur, Normandie

Maj 2013

Under en resa i Normandie besökte vi den tvåstjärnigt Michelin-belönade restaurangen SaQuaNa i det lilla kustsamhället Honfleur, mitt emot Le Havre just där Seine och Engelska kanalen möts.

Namnet SaQuaNa kommer från saveur, qualité, nature (smak, kvalitet, natur), men syftar också på det japanska ordet för fisk – sakana

SaQuaNa drivs av Alexandre Bourdas, som har sina rötter i Normandie och den sydfranska regionen Aveyron. Efter examen från en restaurangskola praktiserade han bl. a hos den legendariska kocken Michel Bras på hans trestjärniga restaurang med samma namn i Laguiole, Aveyron. Bourdas arbetade sedan på flera en- och tvåstjärniga restauranger i Frankrike. 2002-2005 var han restaurangchef och köksmästare på trestjärniga Michel Bras Toya i Hokkaido, Japan – utsedd till en av världens bästa franska restauranger utanför Frankrike. Som 33-åring återvände Bourdas till hemlandet och slog sig ner i Honfleur. SaQuaNa öppnades i december 2005, fick sin första Michelin-stjärna 2007 och den andra tre år senare.

När jag tänker tillbaka på några av mina mest minnesvärda restaurangupplevelser, så har det alltid funnits en självklar kombination av god, vällagad mat, skön atmosfär och utmärkt service. Men vad är det som krävs för att en restaurang ska höja sig ovanför de där självklara kraven och leverera något som är mer, som är makalöst och oförglömligt? Ja, enligt mig så kan det bara hända om det finns stora doser av ärlighet, passion och hjärta hos ägare och anställda – människor som genuint vill att gästerna ska få en helgjuten upplevelse från bokningen till avskedsorden. Och vill ni uppleva det, uppleva det på allvar, så är det bara att boka en resa till fantastiska SaQuaNa.

Alexandre Bourdas har ett öppet sinne och tvekar inte att blanda de normandiska fisk- och skaldjurstraditionerna med regionaltypisk mat från Aveyron tillsammans med asiatiska influenser, till mycket goda och stundtals oväntade smakkombinationer. Han och hans team har en hög teknisk skicklighet i skulpterandet av råvarorna och presentationerna var minimalistiska och vackra med en lekfull elegans i kompositioner och färger.

Men framförallt så kunde man nästan ta på den fantastiskt goda och välkomnande stämningen i den asiatiskt modernt avskalade matsalen. Det fanns ingenting av den stela, högstämda tystnaden som ibland kan infinna sig på gourmetkrogar. Stämningen var uppsluppen och sorlet från gästerna var nästan högljutt. Och när det händer på en tvåstjärnig restaurang så kan du ge dig f… på att det beror på krögaren och personalens avslappnade och opretentiösa inställning! Några exempel: vi bad att få skjuta upp ankomsttiden (två gånger!) vilket inte var några problem. Servitrisen var lugn och vänlig och svarade på våra frågor på knagglig engelska, trots att en av oss talar flytande franska och erbjöd mig att ta hem menyer och gå in i köket och fotografera. Vid ett tillfälle bad man om ursäkt för att vi hade behövt vänta lite för länge på nästa rätt p g a av en komplikation i köket – vilket vi inte ens hade lagt märke till – och trollade istället fram var sin extrarätt. Vi valde en femrätters avsmakningsmeny, men fick till slut sammanlagt in nio(!) olika rätter plus sallad Och allt detta till osannolikt prisvärda 68 € (ca 100 € per person inkl. dryck och dricks).

Läs Alexandre Bourdas kärleksförklaring till mat och matlagning här

Amuse-bouche: salta sardiner på mjuk brioche med citronzest, mussla, fin, smakrik kalvtartar med soja och krämkokt ägg i underbar kycklingbuljong:

Amuse-bouche: Pascade de l’Aveyron. En slags frasig och luftig omelett-pannkaka från Bourdas barndomstrakter, rejält sockrad med tydlig smak av tryffelolja. Och är man på besök i Paris och sugen på att prova en söt eller salt pascade med olika fyllningar, så driver Alexandre Bourdas just Pascade på 14 rue Daunou, arr 2.

Ångkokt lyrtorsk med perfekt hyvlad krispig grön sparris, hel vit sparris, coques (små underbara musslor med ostronliknande smak), gräddemulsion och mâchesallad:

Mjäll lättpocherad makrillfilé i potatisbuljong med korv, krispig lardo, krasse, purjolök, rädisor och havssalt. Vårlikt vacker och fantastiskt tydliga och välkomponerade smakkombinationer. Milt, smakrikt, krispigt, salt, fräscht och lätt men ändå fylligt. Min favorit!:

Perfekt saignant-stekt oxfilé från högklassiga biffrasen Limousin i sky, silkeslen rotselleripuré, vackert rå rullad rotselleri, rucolaliknande milt peppriga japanska mizunablad och smakrik ”pesto” på ägg, vitlök, persilja och bröd:

Amuse-bouche: Frasigt tempurafriterade tunna nudlar, gryn, vårlök, gräslök och spännande sojamarinerad sichuanpeppar med ett par vackra kinesiska gräslöksblommor på toppen:

Åtta olika härligt rinniga franska ostar (bl a av roquefort-, brie,- och chèvretyp), serverade från en cool ostbricka som hakades fast på sidan av vårt bord:

Bourdas variant av äppelkakan La Jalousie: tunna skivor av grönt äpple på frasig smördeg med apelsinpulver och romrussinglass: underbart syrligt och knaprigt:

Amuse-bouche: Mycket vackra jasminte macarons med pistagenötter och i burkarna glass och kaffemaräng. Samt ett tillhörande lövtunt kaffeflarn, som vid det här laget aspirerade på rollen som mintkakan ur Monty Pythons Meningen med livet:

Det var med breda, lyckliga leenden vi rullade ut från SaQuaNa och med möda stapplade upp för backen till vårt hotell och in i mättnadskoman.

SaQuaNa, 22 place Hamelin, Honfleur Normandie, Frankrike

http://www.alexandre-bourdas.com/index2.php?lang=en

In English: amazing food, atmosphere and service, at the wonderful two Michelin starred restaurang SaQuaNa in Honfleur, France

Caffè dei Cioppi – en autentisk italienare i Paris

April 2013

Caffè dei Cioppi är en fin liten parisisk italienare gömd i en smal passage med ingång från 159 Rue du Faubourg Saint-Antoine, ca 10 min promenad från Bastiljen i arr 11, Paris. Restaurangen drivs av italienarna Federica och Fabrizio Mancioppi och har tilldelats en Bib Gourmand av Guide Michelin.

Lokalen rymmer runt 20 platser plus ytterligare några bord utomhus i den charmiga kullerstensbelagda gränden, så det är en intim affär man är på väg att uppleva. Förbokning rekommenderas förstås.

Bord och stolar är chict slitna och ser ut att vara direkt hämtade från ett 70-talsklassrum och även om lokalen är stor som en skokartong, så är det ändå luft mellan borden och de höga fönstrena ger rymd och ljus. Två italienska kockar lagar maten i ett öppet minimalt kök med fri insyn och vill man närstudera deras lugna och metodiska arbete, så finns det ytterligare några platser direkt vid disken bokstavligen två meter från gasspisen.

Menyn varierar från dag till dag och innehåller fyra-fem okomplicerade och autentiska italienska förrätter, varmrätter och desserter.

Vi började med att dela på en mycket god Mozzarella di bufala (buffelmozzarella) med röda, gröna och gula tomater, rucola, oregano och fin olivolja (12, 50 €). Vackert, fräscht och fina smakkombinationer. Det ljusa brödet som serverades till var också mycket gott och hade en ovanligt smakrik skorpa.

Till varmrätt åt vi Penne med färska gröna ärtor och parmaskinka serverad i en god och fyllig buljong. Och när den köttfria vännen ville ha en variant av penne-rätten, så var det inga problem. Hon fick istället ärtor och grön sparris och dessutom välja mellan penne och Linguine (14 € ). Pastan var kokt perfekt italienskt al dente, vilket alltid betyder ett par minuter kortare koktid än hos övriga pastakokande kulturer.

Penne med parmaskinka och färska gröna ärtor

Linguine med grön sparris och färska gröna ärtor

Risotto är en passione di vita för mig och en rätt jag bara beställer i Italien eller på italienska restauranger som inte är allt för försvenskade eller för den delen förfranskade. Så förväntningarna var rätt höga på Risotto med grön sparris (18 € ). Tyvärr blev jag lite besviken. Den var förvisso mild och lagom salt, sparrisen var urfärsk och perfekt kokt, men kycklingbuljongen saknade djup, riskornen var något överkokta och lite mer parmesan hade inte skadat. Och i förhållande till de gigantiska pastaportionerna var risotton snålt tilltagen. Men jag ger inte upp, grundhantverket finns där, så jag ser fram emot att ge Caffè dei Cioppi en ny risottochans.

Caffè dei Cioppi, 159 Rue du Faubourg Saint-Antoine, tel. +33-1 43 46 10 14. Öppet tis-fre 12.00-14.00, 19.30-22.15. Stängt måndagar, lördagar och söndagar.

In English: Caffè dei Cioppi, a rare truly Italian restaurant in Paris with fresh and tasty dishes.